En svensk i Taiwan

Det finns vissa saker man saknar när man bor här i Asien. Fick just höra av G att Johny Winter ska spela i Montreal imorgon (eller idag, blir det väl, min tid). Såna musiker hittar aldrig till den här delen av världen, här är det Andy Williams och Paul Anka och andra artister som man trodde dog för 15 år sedan som gäller, och nån gång vart femte år spelar Rolling Stones eller Whitney Houston i Hong Kong. Japanerna verkar gilla poprock, så där kan man höra artister som Bon Jovi, Europe (ja, knappast nu längre) och slik musik. Ingen av de här artisterna är sådana att man skulle lägga ut en massa pengar på en biljett till HK eller Japan för att lyssna på dem, inte ens Stones (som bara har gjort en riktigt bra platta, Sticky Fingers), och en del skulle man inte se på ens om man fick betalt för det (läs: Whitney Houston, Europe, Bon Jovi, etc).

En annan som gillar rökiga jazzklubbar och små högljudda rockklubbar är liksom hänvisad till DVD-konserter på TV. Det verkar som om den här sortens musikkultur är sorgligt centrerad på Europa och USA. Det enda som duger här är den klassiska musiken och dansen, och man kan faktiskt se världsnamn som Yo-yo Ma, Nicolai Gedda, Gidon Kremer, Vladimir Ashkenazy, Cullberg-baletten, Martha Graham-baletten, Cloud Gate och dylikt. Inte illa.

Flyttar vi hemåt Sverige eller Europa nån gång så blir nog det kulturella utbudet en avgörande faktor, och det gör nog också att det skulle bli en flytt till Centraleuropa nånstans, så att man får nära till allt: Berlin, Paris, Wien, Prag, och förstås Sverige, familj och vänner...