En svensk i Taiwan

Vi såg Så som i himmelen i måndags kväll, Kay Pollaks senaste, tydligen nominerad till en Oscar för bästa utländska film. Den var väl ganska bra, antar jag, även om vare sig Diane eller jag tyckte att den var av Oscar-klass. Vad som slog oss, dock, var att den var så in i helvete svensk!

Den kändes ibland som en karikatyr på en Bergman-rulle, med en avundsjuk präst som läser porrtidningar och får svåra samvetsbetänkligheter och maniskt oavbrutet ber om gudaförlåtelse efter att ha älskat med sin fru på ett nytt men icke beskrivet sätt, en prästhustru som drabbas av nån sorts koma och ligger orörlig i fosterställning på sängen på grund av att hon känner sig så sviken av sin make, känslomässiga utbrott, gråtande män och kvinnor, problematiska personliga relationer, saker som ligger och jäser under ytan i en liten by i norra Sverige någonstans, kärlek, hustrumisshandel, ja, allt i en enda salig röra.

Trots allt detta nådde den aldrig ner till samma djup som Bergman, och det var väl därför det kändes som en karikatyr ibland, i alla fall för någon som inte bott i Sverige på över tio år och som inte har sett speciellt mycket svensk film på lika länge. Det var väl också därför det helt plötsligt kändes så familjärt, så svenskt, att få se sån där relationsproblematik igen, precis som i andra gamla svenska filmer och teveserier. Jag har ju aldrig riktigt tänkt på sånt där som typiskt svenskt eftersom man var så van vid det på teve och film hemma i Sverige, men när man nu ser en rulle så här efter att inte ha sett en på så lång tid så känner man direkt igen det som svenskt. Det kändes som att sitta i det gamla landet och titta på film igen, allt liksom föll på plats, allt var som det ska. Lustig känsla.

Jag brukar alltid fråga D varför det är så mycket gråt på teve här. När vi nu satt där så frågade D helt plötsligt varför det var så mycket gråt. Visst, det var det ju, men på ett annat plan inbillar jag mig. Fast det kanske är för att jag läser in mer underförstådda antydningar i en svensk film än jag gör i en taiwanesisk eller kinesisk film. Faktum är dock att det är ganska mycket gråt, klagan och lidande i svenska filmer också.

Hur som helst så var det en hyfsad film, men det är det faktum att den var så svensk som gör att jag gillade den. Hur länge man än är borta så är det alltid kul att fatta alla antydningar och associationer, att kunna läsa ordentligt mellan raderna och fatta alla nyanser. Att känna igen sig. Kul, helt enkelt.