En svensk i Taiwan

Språkproblem får man leva med här. När man väl talar kinesiska märker man att folk väldigt ofta pratar taiwanesiska hellre än kinesiska, t.o.m. här i norra Taiwan där alla de kineser som kommit hit efter 1949 koncentrerats, och där man återfinner de flesta högernationalister som fortfarande är blåögda nog att tro på möjligheten av en förening (inte återförening) mellan dagens Kina, en kommunistisk diktatur, och Taiwan, en fullödig demokratisk stat med fullständig press- och åsiktsfrihet, förmodligen den friaste pressen i Asien. T.o.m. friare än Hong Kong där mer än en redaktör fick sparken efter Kinas övertagande av Hong Kong 1997 för att deras åsikter inte överensstämde med den officiella kinesiska linjen.

Nå. D:s mamma talar ingen kinesiska alls, hon kan bara taiwanesiska, och hennes pappa talar så dålig kinesiska att han oftast börjar skratta åt sig själv redan innan vi hinner skratta åt honom för att det går så dåligt. Vi har kompisar som inte alls är bekväma i kinesiskan utan föredrar taiwanesiska för att det ska bli naturligt, för att kunna berätta en historia eller dra ett skämt, till exempel. När de talar kinesiska låter det som en svensk som är ovan att prata engelska. Ofta försöker de med kinesiska för min skull, men när de kommer till poängen blir det taiwanesiska i alla fall, och då fattar man ju ändå inte skämtet. "Men det går inte att säga på kinesiska, det blir inget roligt då..."

Vad göra? Ta en drink till och skratta med ändå.