En svensk i Taiwan

Jag har alldeles för ofta omaka strumpor på mig och får inte ha vita kläder för att de oftast inte är vita längre efter fem minuter. Man kan ju alltid spilla kaffe eller droppa smältande glass eller av misstag dra ett streck med bläckpennan. Efter att ha tappat för många mobiltelefoner och kreditkort har jag mobiltelefonen fastbunden i ett snöre i vänster byxficka, och plöskan med kreditkorten sitter i ett snöre i den högra. Men idag hade jag inga strumpor på mig, tröjan var svart och telefonen och plöskan satt där de skulle. Däremot drog jag på mig T-shirten bak-och-fram när jag var klar på gymmet, fast det upptäckte jag inte förrän jag satt på bussen till jobbet en dryg halvtimme senare.

Väl på bussen steg det på en riktig böna, en sån där som "takes your voice and leaves you howling at the moon" som Bob Dylan sa, och satte sig ett par platser snett framför mig. Vid nästa station klev två yngre utländska affärsmän på. De såg amerikanska ut, men jag vet inte, eftersom Bobban gick för fullt i pådden. Fast jag hade antagligen rätt, man blir van vid att plocka ut olika nationaliteter här i Taiwan där folk med orubblig auktoritet slår fast att "han ser riktigt svensk ut", eller "det där är en typisk holländare, eller "så ser alla polacker ut" eller "nej, inte är det där en engelsman heller, det ser man ju direkt att han är amerikan".

De kunde inte ta ögonen ifrån tjejen, och var omåttligt intresserade av trafiken utanför eftersom det innebar att de var tvungna att titta ut genom fönstret där hon satt. De såg så intresserade ut att det nästan var så att man började leka med tanken på att stiga av genom bussens främre dörrar så att man kunde dra in magen och få en snabb titt och kanske till och med få ett flyktigt uppskattande ögonkast när man tog sin medelålders kropp förbi henne fram emot utgången. Fast med tröjan bak-och-fram och kragen hög i halsen och låg i nacken har man inte speciellt mycket självförtroende eller värdighet, så det var nog tur att jag steg av genom de bakre dörrarna.

Patetisk, det är vad man är...