En svensk i Taiwan

Vi var och såg Casino Royale i går kväll. En höjdarrulle. Äntligen har de fått fatt på ännu en Bond som är farlig!

Sean Connery hade det, George Lazenby ska vi inte ens nämna, Roger Moore förlöjligade det hela och gjorde det till komedi, Timothy Dalton var en gentleman med integritet, och Pierce Brosnan var en elegant som saknade tyngd. Daniel Craig, däremot, har elegansen, självsäkerheten, den vårdslösa avsaknaden av rädsla, den ständigt underliggande känslan av att han är farlig, något som någon som spelar Bond måste ha för att vara trovärdig. Han är trots allt en hemlig agent med licens att mörda. Jag har alltid tyckt att Russell Crowe vore en perfekt Bond, för han har också alla de här kvaliteterna -- titta bara på LA Confidential -- men Daniel Craig är lysande i rollen.

Filmen som sådan börjar med en alldeles lysande sekvens med en jakt på en kille som till och med fick en egen credit i inledningen för "Freerunning stunts", men jag kommer inte ihåg namnet. Han springer, hoppar, klättrar och flyger på ett alldeles otroligt sätt, och jag måste nog hyra rullen när den kommer ut på DVD bara för att få se honom skubba på det där sättet igen.

Sen håller det i stort sett i sig filmen igenom. Det blir lite kladdigt på ett ställe, och ett rent ut uselt, fånigt och totalt smörigt utbyte mellan Bond och tjejen drar ned tempot lite för mycket. Fast när Bond blir torterad av ärkeskurken i filmen är Daniel Craig faktiskt nästan trovärdig i sättet han skrattar killen i ansiktet. Inte lätt att klara av.

Och han lyckas döda "shaken, not stirred" klichen på ett helt underbart sätt under den första pokeraftonen i Monte Negro.

Dessutom sjunger favoriterna Audioslaves Chris Cornell titelsången. Vilken röst den mannen har!

Gå och se!

Andra svenska bloggar om: 007, James Bond, Casino Royale och film