Dubbelmacka: Capote och Cash
Vi kollade in två rullar igår, Walk the Line och Capote, Walk the Line mest för att vi hade behövt vänta för länge på History of Violence eller Capote, men när vi sen kom ut var det ju nästan Capote-time, så det var bara att tjacka en biljett till. Johnny Cash i all ära, och jag var en stor fan i slutet på 60-talet och början på 70-talet eftersom en av mamsens och pappsens bekanta hade både Folsom Prison och San Quentionplattan som kom ut 68 och 69. Höjdarplattor på den tiden, sålde till och med mer än Beatles sa de i filmen. Inte illa med Sergeant Pepper-hysterin på gång. Nu blev det ju inte mycket mer än en tribut till Johnny Cash, trots en hel del om hans drogmissbruk och så, förstås. Men han hade ju pappa-komplexet och sin brors död att skylla på, precis som Ray Charles i filmen om honom. Alldeles för mycket musik och lite för lite story. Hade jag velat ha musiken kunde jag ju stannat hemma och lyssnat på min kära iPod. Reese Withespoon var välan OK som June Carter, men inte var det nån Oscar-prestation inte.
Men sen blev det Capote. Vilken rulle. Ännu en av det där fåtalet filmer som vågar lita på sig själv, publikens egen intelligens och förmåga att tänka själv, skådisarna och sin egen story, lita på övertygelsen att den har nåt väsentligt att säga. 
Inga effekter, nästan inte ens någon musik för att understryka stämningar och känslor, bara ett väldigt vackert fotografi med genomtänkta vinklar. Filmen litade helt enkelt på dialogen och på skådespelarnas egna prestationer, och lämnade massor med tomma ytor mellan replikerna så att publiken själv kunde fundera på vad som försiggick mellan rollfigurerna (inga j-a karaktärer här inte). Kan så här på rak arm bara komma på ett par andra filmer som gör samma sak: John Houstons The Dead, Sofia Coppolas Lost In Translation och kanske Alexander Paynes Sideways.
Och hade inte Philip Seymour Hoffman fått sin Oscar för bästa skådespelare hade det varit fiasko. Han var precis så superb som han alltid är, plus lite till. Han skådespelade inte ens, han var Capote. Otroligt. Inte många skådisar som grejat det. Förmodligen Johnny Depp och kanske Vincent d'Onofrio också.