En svensk i Taiwan

Vi var och såg München i måndags, Spielbergs nya rulle. Hade lite svårt att se den som en spelfilm, den tog så klar ställning att den snarare gav känslan av att vara ett inlägg i en sakfråga, d.v.s Israels moraliska rätt att behandla palestinierna som de gör, och, i förlängingen, Israels rätt att försvara sitt land på det sätt de gör. Jag har läst att filmen fått kritik bl.a. från israeliskt håll, och det kan jag mycket väl förstå eftersom svaret på frågan som han ställer är att Israel visserligen på ett mer allmänt plan har den moraliska rätten på sin sida, på samma sätt som alla har rätten att försvara sig, de sina och sitt hemland, men de har inte rätten att behandla palestinierna på det sätt de gör, med blodig hämnd. Våld föder våld och en ond cirkel som aldrig tar slut.

Genom Golda Meirs mun säger Spielberg också rent ut att Israel frångår, och måste frångå, sina värderingar och principer i behandlingen av München-terroristerna (och i förlängningen alla som motarbetar Israels existens, eftersom allting som sker i filmen också ganska enkelt kan appliceras på Israels situation i ett vidare perspektiv) när Meir säger "Every civilization finds it necessary to compromise with its own values." Jag vet inte om hon verkligen har sagt så, men det är ett starkt påstående, framför allt när nån i hennes ställning säger det -- Spielberg säger alltså att hon var medveten om att Israel beter sig omoraliskt till och med enligt sina egna värderingar men ändå ansåg det nödvändigt. På ett annat ställe i filmen säger en av Israels utsända bödlar till huvudfiguren och ledaren för teamet av bödlar, Avner, att han inte kan fortsätta att jaga och döda München-terroristerna eftersom det går emot allt vad han blivit lärd och allt vad det innebär att vara jude. Han säger också att vi har blivit som de, vi mördar också besinningslöst, skyldiga som oskyldiga.

Vid ett tillfälle kommer också en palestinsk terrorist, -- eller snarare palestinier, för om han är terrorist, då är Avner och de andra utsända israeliska bödlarna också terrorister verkar Spielberg vilja säga -- till tals, och när Avner frågar honom om han verkligen är redo att dö för en stenig bakgård och ett förtvinat olivträd (samtidigt som han inte inser att det han just sysslesätter sig med kan betyda att han kommer att dö för samma bakgård och samma olivträd -- oförmågan att se saken från ett annat perspektiv) svarar palestiniern givetvis vad som kan tyckas vara självklart: Ja, visst är jag det. Resonemanget pågår tillräckligt länge för att vi ska förstå att palestinierna naturligtvis har precis samma vilja -- och rätt -- till sitt hemland som israelerna.

Kort och gott så verkar Spielberg vilja säga att israelerna sänker sig genom att handla omoraliskt och emot sina egna värderingar och principer, medvetet och avsiktligt, och att de därmed inte är bättre än de de slåss mot, eftersom deras motståndare faktiskt utifrån sin ståndpunkt har precis samma rättigheter och precis samma passion bakom sin vilja att dö för sitt land som israelerna har utifrån sin ståndpunkt.

Det var som sagt svårt för mig att se filmen som en spelfilm istället för ett inlägg i en sakfråga, men det var värt tre (kanske aningens aning långa) timmar. Se den som ett oerhört välgjort inlägg i en aktuell sakfråga, mer och mer aktuell för var dag som går med tanke på vad som sker i Iran, deras strävan efter att skaffa kärnvapen, och deras inställning till existensen av en israelisk stat. Det var mycket länge sedan en film fick mig att tänka så mycket.