Atonement av Ian McEwan
Kompis TC, skribent i Kanada med litterära aspirationer och än så länge opublicerad författare, sa för inte så länge sedan att det borde vara lag på att alla som läser en bok ska skriva en recension på en sisådär 500 ord för att lära sig tänka om litteratur på ett mer kreativt sätt eftersom det faktum att man skriver ner sina tankar om boken tvingar en att analysera både berättelse och struktur. Det låter ju inte helt fel, så varför inte göra ett försök. Det här är alltså min högst personliga åsikt om boken.
Boken, Atonement av Ian McEwan eftersom jag läste den på engelska, eller Försoning på svenska, handlar om Briony, hennes äldre syster Cecilia, och Robbie, Cecilias barndomsvän som också får sin utbildning finansierad av Cecilias och Brionys far. När boken börjar har Briony, 13 år gammal, just förfärdigat en liten pjäs som ska spelas upp när deras bror Leon kommer hem. Cecilia och Robbie har kommit hem från Cambridge för sommarlovet, och det ligger en spänning i förhållandet mellan de två. Den spänningen leder vidare, och de två har snart gått längre än vad de först kanske trodde var möjligt. Briony, som av en slump blir vittne till ett par händelser mellan Cecilia och Robbie, begår sedan en handling som påverkar alla deras liv djupare än någon någonsin kunnat ana, en handling som hon kommer att ägna resten av sitt liv att sona för. Det är en historia med moraliska och känslomässiga djup som handlar om skuld och försoning. Stora frågor, med andra ord.
Boken kallades i den engelska pressen för superb, ett mästerverk och McEwans bästa, medan McEwan själv kallats Englands oöverträffade litterära gigant. Dessutom hamnade den på kortlistan för 2001 års Booker-pris. Någon sa att den var fascinerande underlig, unik och gripande, och det är nog en bättre beskrivning av boken.
Den första halvan av boken är alldeles för mångordig för min smak. Den handlar om den dag sommaren 1935 då allt beger sig, och lägger långsamt grunden för vad som skall hända innan dagen är över. På ett obönhörligt, ofrånkomligt sätt närmar den sig hela tiden ögonblicket då Briony begär sitt misstag, men trots den obevekliga rörelsen framåt går det lite för långsamt, med många beskrivningar av miljöer som känns onödigt detaljerade och inte för historien framåt speciellt mycket, även om det också innehåller mycket av personernas tankar och känslor och samtidigt för det hela framåt på ett känslomässigt plan. Det känns dock som om ett djup saknas, det blir lite ointressant, och jag var nära att lägga ifrån mig boken. Andra delen, hundra sidor till ungefär, är intressantare, kanske för att historien rör sig snabbare framåt, inte bara i tiden, men i tankarna hos huvudpersonen, man börjar äntligen få lite känsla för det fasansfulla djupet i Brionys handlande. Tredje delen är strålande, och jag satt som fastspikad. Känslan för vad som skedde 10 år tidigare och hur det påverkat huvudpersonernas liv blir intensiv och nästan fysiskt påtaglig. Den här kortare delen i sig var nästan värd hela läsningen.
Den fjärde och sista delen tar oss ytterligare framåt i tiden, till 1999, och ger på ett sidospår ett intressant perspektiv på vad det innebär att bli gammal som jag gillade. Här får man också förklaringen till varför den första och andra delen skrevs som de gjorde, och med facit i handen hänger det så klart ihop på ett helt annat sätt. Faktum är dock att man ärr tvungen att läsa igenom hela boken för att uppskatta framför allt den första delen. Dock, även om boken handlar om försoning och man till slut inser hur djupt det styrt Brionys liv, känns det ändå otillfredsställande på något sätt, och jag kommer på varför först nu när jag sitter här och skriver.
Som alltid när man läser vad som allmänt ses som "stor" litteratur hoppas man att kunna slå ihop boken med en djupare insikt om vad det innebär att vara människa och om livet, men trots att den här boken handlar om djupa frågor infinner sig inte den känslan. Visst, Briony gjorde något hemskt den där sommardagen 1935 och tillbringar resten av sitt liv med att försona detta hemska. Men varför? Hon mådde illa av det hela och skämdes för det, men man får liksom aldrig någon koll på varför det kom att styra hennes liv. Var det så enkelt att det var för att hon tyckte synd om de andra, eller var det något djupare, något mer allmängiltigt som fick henne att vilja gottgöra sina handlingar? Hade det med skam att göra? Sambandet mellan skam och skuld?
Andra sade:
Ja, det verkar vara en väldigt intressant bok, tycker jag. Jag blir jättenyfiken. Tror att jag ska gå på bibblan ikväll för att låna den, faktiskt! Skam och skuld, hmm...låter tungt men nog så intressant!
Git Cardell | 18:24, 28 mars, 2006
Jag laste den for ca tre ar sedan. Jag minns att jag slog upp atonement for att forsta ordet. Nar jag nu forsoker minnas boken slas jag forst av 'doften av England' , nagot som den forsta delen av boken nog skapade. Boken ar mycket lasvard och inte tyngre an man gor den !
metallorm | 23:00, 28 mars, 2006
Jo, doften av England, det kan jag relatera till. Jag har visserligen aldrig bott där, men det hela kändes mycket engelskt. Låt oss höra vad du tycker om boken ifall du läser den, Git. Själv är jag nu inne på ännu en Houellebecq, och det är något helt annat än McEwan, det.
tff | 23:54, 28 mars, 2006