En svensk i Taiwan

Efter att ha sett en lysande Philip Seymour Hoffman i Capote kände jag mig tvingad att läsa boken som filmen handlade om, och den var nog nästan lika bra som den framställdes i filmen.

De första sidorna läste jag nog om en par tre gånger bara för att de var så fantastiskt välskrivna. Beskrivningen av platsen där allt skedde är enastående, man riktigt känner att det är en liten landsortshåla mitt ute på Kansas slätter, utan att han måste ta till en massa stora, yviga adjektiv och metaforer.

Boken är lika välskriven rakt igenom. Den handlar i grund och botten om morden på en hel familj, far, mor, dotter och son, i Kansas 1959, men den handlar precis lika mycket om de två som begick morden, deras familjer, de individuella medlemmarna i den mördade familjen, deras bekanta och anställda, samt de bofasta på orten. Han vägrar fördöma mördarna, och ger istället en mångfasetterad beskriving av deras personligheter, familjesituation och uppväxt, och låter läsaren själv bilda sig en uppfattning om de två. Ett brett grepp som avser att beskriva hela situationen och inte bara det blodiga dådet, och som, mot alla odds kan man tycka, lyckas alldeles utmärkt med det den föresätter sig. När den väl är slut så tycker man sig nästan känna varje person som visat upp sig på en sida eller två, det känns nästan som om man själv suttit ned och pratat med dem.

Trots att det i grund och botten är ett reportage, är den skriven som en blanding av reportage och skönlitteratur, vilket ger en märklig, levande känsla och närhet till personerna. Istället för att kallt beskriva vad som händer i en situation, eller hur en person är, använder han delar av intervjuer där folk berättat vad de sagt och pratat om, och lägger det sedan i munnen på personerna. Det här förfarandet gör att boken känns som mycket mer än ett reportage, och det det ger en nästan kuslig närhet till de intervjuade.

När han mot slutet nämner sig själv behåller han känslan av skönlitteratur istället för reportage genom att säga att den och den sa si och så till en journalist, istället för att direkt säga att det var hans egna konversationer han återgav.

En alldeles strålande bok.