Lord Jim av Joseph Conrad
En klassiker, förvisso. Berättelsen om en man som utför en moraliskt förkastlig handling av sådana proportioner att han tillbringar resten av sitt liv på flykt undan den ofrånkomliga insikten om hans egna begränsningar och skuld, samtidigt som han söker efter sätt att gottgöra sina handlingar är fängslande och föranleder mången reflektion om det mänskliga tillståndet.
Tyvärr finner jag den för mångordig och långrandig rent litterärt sätt. Den är skriven som en berättelse en lång kväll över en drink och cigarrer, berättad av Marlow, en sjökapten som kommit i kontakt med huvudpersonen Jim/Tuan Jim/Lord Jim, och sedan förbarmar sig över honom och hjälper honom. Tyvärr försöker Conrad få det att låta som en skröna beträttad av en man som verkligen kan konsten att berätta en historia och berättelsen utsmyckas därför alltför ofta med ovidkommande och alltför långdragna inlägg om andra i och för sig intressanta personer och händelser som endast indirekt eller inte alls har med huvudhistorien att göra.
Hade han skrivit en bok på 200 sidor istället för 300 sidor hade det kunnat bli en explosiv berättelse, nu blir det bara en urvattnad version av en oerhört fängslande huvudhistoria. Kanske det beror det på att boken först publicerades som en tidningsföljetong, vilket kan ha inneburit att han hade kontrakt på ett visst antal avsnitt, vad vet jag. Nästa projekt blir nog att läsa om Heart of Darkness, som jag kommer ihåg som en bok som har just den där koncentrationen och fokuseringen som den här boken saknar.