The white castle av Orhan Pamuk
Jag hade tidigare läst New Life av Parmuk, men fann den ganska tråkig och obskyr, nästan pubertal i dess jakt på någon obestämd mening med livet, ytterligare en i en oändlig rad av metaforer där livet liknas vid en mörk, oändlig och outgrundlig skog där man inte vet vart stigen ska leda. Trots detta fick han ju Nobelpriset, så kanske det kunde finnas något mer som kunde intressera i hans författarskap. En snabb fråga till Google antydde att The white castle kunde vara läsvärd.
Boken handlar ytligt sett om en ung välutbildad venetian som tillfångatas när skeppet han färdas på kapas av den turkiska flottan. Han sätts först i en paschas fängelse, men tack vare sin utbildning kan han också arbeta som doktor, och vinner därmed en del privilegier. Han får också en närmare kontakt med paschan, som senare skänker honom som slav till en man som mer eller mindre är huvudpersonens dubbelgångare.
Efter hand som han lär turken vad han kan, stiger turken i rang och blir till slut astrolog hos sultanen. Samtidigt, och det är här boken blir verkligt intressant, blir förhållandet mellan den förslavade venetianen och hans turkiska herre, Hoja, mer och mer komplext, och när pesten slår till i Istanbul hänvisas de två för en tid till varandra i deras hus. De fördriver tiden med att skriva ned bekännelser om sig själva som de sedan läser upp för varandra, och ju mer de bekänner, eler inte bekänner, desto mer lär de om varandra. Denna resa in i självrannsakans värld leder till att deras individualitet alltmer löses upp och det blir svårar och svårare för dem att skilja på vad som är dem själva och vad som är den andra, precis som de börjar glömma vad av deras historier om deras egen bakgrund är sant och vad de själva hitta på. Efter hand som tiden går förstärks denna upplösta individualitet och de två blir en.
Pamuk är en god berättare, och lyckas bygga upp en halvt mystisk atmosfär igenom boken som gör den än mer läsvärd.