En svensk i Taiwan

Som gammal go-fantast vet jag inte varför jag aldrig läst den här boken tidigare. En bok om ett berömt parti go av en nobelpristagare i literattur som var nävarande då partiet spelades och rapporterade om det i tidningen han arbetade på, och som dessutom var personlig vän med båda spelarna.

Boken handlar alltså om ett historiskt go-parti som spelades i Japan i slutet av 1930-talet och som tog sex månader att slutföra (ett parti som jag tidigare studerat, tillsammans med ett annat av mästarens partier som också nämns i boken. Smaskens för en gammal go-spelare). Det är dock inget referat av matchen med analyser av de olika dragen, utan den handlar istället om spelarna, den gamle mästaren, den siste i en gammal tradition, som utmanas av den nya tidens gospelare. Som för att klargöra att det inte rör sig om ett referat avslöjar Kawabata redan i början att den gamle mästaren här går sin första förlust till mötes, i sin sista match någonsin. Han dog drygt ett år efter matchen avslutats. Istället får man följa spelets gång genom spelarnas känslolägen och kommentarer om dem och deras liv.

Boken blir istället ett finstämt litterärt porträtt av två go-spelare och deras olika personligheter. De sista paragraferna i boken handlar om mästarens död. De är i min smak briljanta och lämnar läsaren med samma känska av melankoli som Kawabata måste ha känt när han fick meddelandet. EN mycket läsvärd bok som man myclet väl kan läsa utan att känna till go.

Andra svenska bloggar om: böcker, bokrecensioner och litteratur