En svensk i Taiwan

De har skurit ned tidningen med åtta sidor över nyårshelgen, så jag sitter här och genomlider sista dagen före helgledigheten -- sitter och petar mig i näsan helt enkelt. Men det är tre timmar kvar så snart får jag väl näsblod om jag inte kommer på nåt annat.

Jag köpte mig en Guy Clark-platta häromdagen, på en kompis rekommendation. Jag har en i Sverige som jag köpte för en 15-20 år sedan utan att gilla den riktigt, men jag hade nästan glömt bort hur den lät och tänkte väl att skam den som ger sig och med polarens rekommendationer och tydligen jättebra texter och allt det där så kan man väl inte gå helt fel heller. Det blev en CD med hans två första plattor, enligt All Music skulle framförallt den första vara det bästa han nånsin gjort.

Men tyvärr, ingen höjdare. Alldeles för mycket och för renodlad kånntry för mig, och texterna var nog ingen höjdare heller. Lite väl mycket kopojksromantik med revolvermän och sista skjut-uten och desperados och sån't där. Och då har vi ändå bott mitt i cowboyland där sån't där förhärligades och var en del av mytologin och hjältebilden och jag tyckte att Lone Star som kom ut när vi bodde där var en jättebra film för att den beskrev precis vad jag kände för Texas så jag borde ju fatta den här musiken. Men nej. Nu får Guy Clark stå där i samlingen som ett varnande exempel.

För att trösta mig litet la jag in alla Led Zeppelins plattor på iPoden.