En svensk i Taiwan

Taipei Times körde i söndags Bradley Wintertons recension av min favoritikonoklast Frank Dikötters senaste bok The Age of Openness. Jag läste den för ett par månader sedan: en utmärkt, och som vanligt när Frank publicerar något, provocerande och utmanande bok som utmanar rutinmässiga föreställningar om hur saker ligger till. I den här boken utmanar han föreställningen att Kinas lidande efter kejsardömet störtades fortsatte under den republikanska perioden och att tillståndet inte förbättrades förrän Maos revolution lyckades sparka ut nationalistregeringen mot slutet av 1940-talet och bringa ordning i landet.

I vanlig ordning är den oerhört faktaspäckade boken till stor del byggd på förstahandskällor eftersom Frank tillbringar massor av tid i olika lokalarkiv runt om i Kina, och i fyra kapitel på temana öppen regering, gränser, tänkande och marknader lägger han upp ett massivt argument för att tiden mellan 1911 och 1949 verkligen var en öppenhetens tidevarv, socialt, intellektuellt, ekonomiskt, politiskt o.s.v. Boken ställer därmed också indirekt frågan varför t.ex. sommarens olympiad i Beijing kunde beskrivas som Kinas stora öppning mot västvärlden och varför Kina blev så totalt instängt och isolerat när kommunistpartiet tog över 1949 eftersom det var så öppet och tolerant före 1949.

Här finns en recension i Far Eastern Economic Review och här en i UPI Asia. Här är Franks hemsida. Eller tjacka boken, t.ex. på Amazon, eftersom den bör läsas av varje Kinaintresserad person.

Andra svenska bloggar om: Kina och öppenhet