En svensk i Taiwan

Igår hände det igen.

Det ringde på dörren, och när jag öppnade stod det en äldre dam där. Lätt förskräckt vid åsynen av en utlänning tog hon ett snabbt steg bakåt, såg litet osäker ut och mumlade nåt på taiwanesiska. När jag frågade vad hon sa upprepade hon en blanding av taiwanesiska och kinesiska, och till slut hörde jag ordet papper, och sedan order tidningar på kinesiska.

När jag frågade om hon kom för att hämta den här månadens prenumerationsavgift på tidningen nickade hon glatt när hon upptäckte att jag pratade kinesiska och sa "Ja", som om det var precis det hon faktiskt ville. Så jag gick och hämtade pengar och frågade efter kvittot och hur mycket hon ville ha.

"Nej, nej, jag vill inte ha några pengar."
"Men du sa ju..."
"Inga pengar."

Och sen kom återigen en ohörbar ramsa på taiwanesiska, samtidigt som hon började se osäker ut igen. Det var bara att ropa på D, så att tanten fick prata med nån som såg ut som hon själv, dvs kinesisk. När hon äntligen kunde prata fritt igen kom det fram att hon samlade in papper för återvinning.

Håhå jaja.

Man vet att man har bott för länge i Taiwan när man tycker att det är helt naturligt att folk tappar målföret för att man inte ser kinesisk ut