Fröken C
De ringde från TLI igår, skolan där jag pluggar taiwanesiska.
De frågade om Fröken C hade ringt mig. "Nej." "Hon har slutat jobba här, den här veckan. Hennes man har blivit inlagd på sjukhus. Ska vi skaffa en ny lärare åt dig?" Jag antar att de får väl göra det, åtminstone för tillfället, eftersom jag har betalat för ytterligare en månad eller nåt sånt. Efter det får vi se. Jag har haft en timme i veckan med Fröken C de senaste tre åren, och tycker bra om henne, en 63-årig pensionerad lärarinna, direkt, rättfram, med många väl genomtänkta åsikter om det mesta. Alltid trevliga och ofta intressanta konversationer. Till 75 procent på enkel men dock taiwanesiska, dessutom.
Förrförra veckan uteblev hon från lektionen utan att höra av sig i förväg, för första gången på tre år, så jag förstod direkt att nånting inte stod rätt till. Hon ringde fyra eller fem dagar efteråt och bad om ursäkt, och berättade att hennes man hade blivit akut inlagd på sjukhus. En blodåder i huvudet hade spruckit, och läkarna var tvungna att tappa blodet ur skallen. Operationen hade gått bra, hennes man var hemma igen, och de flesta tecken på ett litet stroke som hon tyckt sig se dagarna innan operationen var borta. Hon var fortfarande lite uppskärrad men märkbart lättad, och vi pratade i nästan en halvtimme om det hela, hur det kanske hade hänt den dagen då han ramlade av cykeln och slog i huvudet, hur han knappt kunde hålla i ätpinnarna den dag som slutade med operationen, och hur glad hon var att hon tog honom direkt till akuten när hon såg hur svårt han plötsligt hade för att gå istället för att först gå till skolan för hennes två lektioner som han hade föreslagit.
Nu har det alltså förvärrats, och han har lagts in på sjukhus igen. Permanent, antar jag, eller så är det allvarligt nog för att han ska behöva tillsyn och vård hemmavid eftersom Fröken C har slutat jobba som lärare. Jag tror inte att hon kommer att ringa, åtminstone inte på ett bra tag, det är säkert för svårt att tala om just nu. Kanske jag ringer upp henne om några veckor.
Jag tror att hon bara har varit pensionerad i några få år. Hennes man jobbade fortfarande, men det var mer eller mindre dags för de två att börja njuta av att åldras tillsammans. Det är nåt jag tänkt en hel del på den senaste tiden när det gäller D och mig. Av nån anledning har jag helt konkret börjat förstå att livet tar slut nån gång, inte bara som en abstrakt, intellektuell förståelse av det uppenbara, utan som en nästan fysisk insikt att "det här tar slut", jag kan nästan se det framför mig.
Ju äldre jag blir, desto tydligare inser jag att man egentligen inte kan planera för framtiden, att livet faktiskt är som det är för Jack Lucas och Parry i Fisher King. Man tror att allt är som det ska och att det bara kan gå åt ett håll -- rakt framåt. Men så plötsligt svänger man runt ett gathörn och efter det är ingenting sig likt längre, allt har förändrats. Det finns ingen väg tillbaka, utan det är bara att försöka anpassa sig till livets nya omständigheter. Jag har sett det hända flera gånger de senaste åren.
Trots det har vi har börjat planera lite smått för hur och vad vi ska göra när det är dags att pensionera sig, se till att vi har möjlighet att bara ägna oss åt varandra och njuta av de sista 20-25 åren tillsammans. Vad kan man annars göra? Även om man inser att allt kan gå upp i rök bakom nästa gathörn är det ändå sådana -- åtminstone plausibla -- planer som gör att man kan leva vidare. Såna planer inkluderar förstås inte tillräckligt mycket planerande omkring möjligheten att en av oss skulle dö i förtid eller bli sängliggandes i 15 år, även om det uppenbarligen är en ofrånkomlig möjlighet. När jag fick höra att det är precis vad som hänt Fröken C och hennes man vällde alla de här tankarna återigen in, alla på en gång, och jag kan nästan ta på den hopplöshet hon måste känna när hon ser livskamraten sängbunden och de sista åren tillsammans bara försvinna.