En svensk i Taiwan

Jag hade tänkt skriva lite om Taiwan Relations Act som fyller 30 den tionde april, kongressens begäran att Obama ska diskutera Taiwan med Hu Jintao på G20, den årliga rapporten från USA:s försvarsdepartement om Kinas vapenupprustning, det klara meddelandet om att Kina fortsätter att upprusta oavsett hur mycket Ma försöker bjuda på och den taiwanesiska regeringens fortsatta illusion om att Kina svarar positivt på Taiwans eftergifter, det andra fyllnadsvalet till riksdagen på kort tid (båda i starkt KMT-vänliga valkretsar. KMT förlorade till allas förvåning den första, och vann den andra med mycket mindre marginal än de brukar göra), en intressant insändare vi hade i tidningen i går, och kanske en rad om A-bians rättegång. Sen var det en recension, eller snarare en kommentar om en Murakami-bok samt en usel bok om Taiwans historia, men man hinner nu inte med allt man vill. Det kommer kanske någon av de närmaste dagarna.

Istället för att hänga framför datorn blev det resterna av en pinot gris från Adelaide Hills som vi fick med oss som present från en vinhandlarna vi frekventerar (saknade lite i syrlighet, men hade friskt äpple och färskt gräs och ganska god fyllighet) följt av en smarrig chardonnay från Warrenmang i Victoria med smörkola och blommor på näsan och smör, ek, nötter och honung i munnen, och kanske lite citron. Krämig och med bra balans. Till det blev det makrill, kyckling och bläckfisk från en av de japanska restaurangerna här i kvarteret (that's right, mångtaligt plural, alla inom tre minuters promenad hemifrån), och till det svängde jag ihop vitlökssåsen som jag nämnde häromdagen: två hela vitlökar pressade med vitlökspressen ner i morteln och sedan stött till en smet. Ner med smeten i matberedaren, på med saften från en citron, i med ett par nypor salt och lite vitpeppar. Dra igång matberedaren och häll i ett par-tre deciliter olivolja av god kvalitet. Långsamt, för allt i världen, annars skär det sig ju.

Det funkar som när man gör majonnäs: blir det mer olja än vad vitlöken kan absorbera skär det sig, så ta det långsamt mot slutet. Är det fortfarande lite bittert när det är klart är det bara att klämma i en halv citron till och lägga till lite mer olivolja och kanske en nypa socker och lite extra salt för att bryta av bitterheten. Försiktigt med sockret så att man inte känner av sötman i såsen, eller snarare krämen. Det blir en vitlökssås med riktigt tryck i, hästlängder bättre än en vanlig aioli.

Det hela inmundigades med några nya, för dagen inhandlade, jazzplattor: Duke Ellington möter John Coltrane från 1962, John Coltranes A love supreme, Errol Garners Contrasts, Time for Tyner med McCoy Tyner och Waltz for Debby med Bill Evans Trio. Och så ett par espresso och en sambuca.

Andra svenska bloggar om: vin, mat, jazz och vitlök