Go, spelet som brädar schack alla gånger
När Chou Chun-hsun vann LG Cup World Baduk Championship i Seoul i går fick Taiwan sin förste världsmästare i go , det underbara spelet som får schack att se ut som ett brädspel för småbarn, sen får Kasparov och Bobby Fischer säga vad de vill.
En japan satte redan på 1980-talet upp ett pris på USD1 miljon till den som kunde skapa ett go-program som kan spöa eller åtminstone spela jämnt med de starkaste go-spelarna. Trots det kan till och med jag, en medioker amatör som inte vågat spela på tio år, fortfarande vinna över de starkaste programmen. Kasparov, däremot, fick spö av Deep Blue redan i maj 1997. Enligt en uppgift finns det nämligen fler möjliga spelvarianter i go än det finns atomer i universum. Jag undrar lite över hur man har kommit fram till just det så exakta resultatet, men faktum är att det är en bra illustration över hur stort det här spelet är. Schack är i jämförelse oerhört begränsat med sina pjäser och deras begränsade rörelseförmåga som i varje situation begränsar möjligheterna för nästa drag långt mycket mer än vad som sker i go.
Det här är en stor grej i Taiwan och Ostasien, och man kan ofta se matcher på TV där två spelare sitter mitt emot varandra och tänker. Sedan gör den ene ett drag, och sen tänker de en kvart till innan det är dags för nästa drag. Fascinerande med en god analyst, annars...
Chou Chun-hsun är inte den förste taiwanes som vunnit världsmästerskapet och US$265 000, men han är den förste taiwanes som gjort det för Taiwan. Här är en artikel i Taipei Times av Marc om matchen som Chou vann med minsta möjliga marginal, 0,5 poäng. (Liberty Times,, United Daily News och China Times på kinesiska).
I slutet av 1980-talet och början av 1990-talet spelade jag go, och blev helt förtrollad av spelet. Jag måste ha spelat tre-fyra timmar varje dag, sju dagar i veckan, och hade jag inte tillgång till motspelare köpte jag go-tidningar med referat och diagram från proffsmatcher som jag sedan följde på go-brädan. Jag var till slut tvungen att sluta för att det tog alldeles för mycket tid, och har inte vågat börja på nytt för jag har en känsla av att de kommer att bli samma sak igen. Då, här i Taipei, spelade jag en gång en mycket stark spelare, fem eller sex dan, som kallade mig en defensiv spelare och placerade mig runt 5 kyu.
Den här totala fascinationen och oförmågan att släppa spelet verkar hända alla som fastnar för det. Jag kommer ihåg en amerikan jag spelade ganska ofta emot här i Taipei runt 1990: han gav till slut upp sina studier i kinesiska för att flytta till Japan och spela go och lära sig japanska. En annan amerikan som jobbade som översättare på tidningen ett par år flyttade till slut till Chicago med fru och barn för att skriva en doktorsavhandling om go. Det var dock ett för snävt ämne för University of Chicago, och han fick till slut nöja sig med att skriva en historia om asiatiska brädspel.
Andra svenska bloggar om: Taiwan, go, schack och kinesiskt schack