En svensk i Taiwan

Y fyllde år igår, 29 år som vanligt. Det blev koreansk karaokebar. Istället för den taiwanesiska varianten KTV som är ett stort rum med en jättelik TV för ett enda sällskap så var det här en gammaldags karaokebar med flera bord och vem son helst kan beställa en sång och gå upp och sjunga. Koreaerna kunde inte sluta sjunga och klappa händerna och dansa med, precis som taiwaneserna och kanadensarna. Den Nya Zeeländska och svenska representationen var lite mer reserverade, trots att NZ sjöng ett par snuttar också. Jag? Inte då.

Vi drog uss tillbaka vid det magiska tolvslaget, eftersom det är då det koreanska osläckliga behovet efter whisky, risbrännvin, vodka, ständiga skålar och botten upp vaknar till liv på allvar. Är man inte bakis nästa dag har man inte haft kul. De slår både kineser, taiwaneser och japaner när det gäller att dricka hårt. Huva.

Dessutom var bossen på den här baren en transplanterad gangster från Sydkorea som lagt sig vinn om att se ut och bete sig som en taiwanesisk dage/storebror/gangster. Alltifrån de mörka glasögonen, frisyren och kavajen till minspelet och gesterna riktigt skrek ut att jag är gangster, och jag vill att hela världen ska veta om det så att jag får den respekt jag är värd och ingen vågar stöta sig med mig. Naturligtvis innebär den här machoimagen en aldrig sviktande förmåga att dricka kopiösa mängder sprit utan att bli full eller bakis, vilket innebär att han måste skåla med varenda en, och vi måste förstås också skåla med honom. Farlig kombination, det där.