Kina-Taiwan: Risk för krig eller chans till fred, Bengt Johansson
En bok av Bengt Johansson som under många år arbetat för Exportrådet i Taipei samt för UD både i Peking och Shanghai samt i Hong Kong innan det återgick till Kina.
Boken är en god beskrivning av Taiwan och dess historia från 1500-talet och fram till början av 2006 någon gång. Den är uppdelad i tre delar, där första delen behandlar Taiwan självt, den andra delen Taiwans förhållande till Kina, och den tredje taiwanesernas nationella identitet, Taiwans ekonomiska kontakter med Kina, internationella aspekter, och ett framtidsperspektiv, samt en bilagedel.
Den första delen ger på över 20 sidor en ganska utförlig historia av Taiwan under holländare, portugiser, Ming-lojalister och Republiken Taiwan
. Med tanke på att tiden som japansk koloni ligger närmare i tiden och har haft ett större inflytande på Taiwans moderna historia så hade jag dock velat se mer än drygt två sidor om dessa femtio år. Det var trots allt då som Taiwans industriella och ekonomiska grund lades, med accelererad utveckling av infrastuktur i form av vägar, järnvägar, elnät (1903 blev Taiwan det första elektrifierade området i Asien efter Japan) och utbildningssystem, samtidigt som många sjukdomar utrotades (pest, bl.a.) eller kontrollerades. Efter det att KMT tog över Taiwan vid Japans kapitulation föll den ekonomiska produktiviten drastiskt, och 1946 -- på ett år -- hade den fallit med över 50 procent. Ekonomin försämrades sedan ännu mer, många produkter blev otillgängliga, sjukdomar som pest och kolera återvände, fattigdom spred sig igen, och utbildningen förföll, allt detta i ett område som med undantag för Japan i mångt och mycket varit Asiens mest utvecklade vid slutet av kriget. Lägg till detta att införandet av Kinas valuta medförde galloperande inflation (ovanstående fakta från John F Cooper: Taiwan: Nation-state or province?). Detta misstyre var så klart huvudorsaken till det missnöje som exploderade i 228-incidenten den 28 februari 1947 och det hade därför varit intressant att få läsa lite mer om vad som skedde på Taiwan under detta halvsekel.
Frånsett det i mitt tycke något korta avsnittet om Japan är annars beskrivningen av ROC på Taiwan, det demokratiska genombrottet och Taiwan under DPP detaljerad och har fått med de flesta aspekter och händelser av vikt, inklusive en utförlig behandling av presidentvalet 2004 (detta är förmodligen ett tryckfel, men valet ägde rum den 20:e mars, en lördag, och inte den 19:e mars, som boken säger).
Dock lämnas man ibland med känslan att Taiwans politiska polarisering i ett grönt och ett blått läger drivits fram av Chen och DPP, en ståndpunkt som är öppen för debatt. Bland annat sägs på ett ställe (sid. 95) att Chens utnämnande av Frank Hsieh till premiärminister i januari 2005 istället för James Song resulterade i en känsla av att den blå-gröna blockpolitiken var fast etablerad, och att PFP och Soong inte gillade tanken på att ständigt blockera regeringens förslag (det kan dessutom diskuteras om Soong någonsin på allvar var påtänkt som ett alternativ). Faktum är att Chens första premiärminister, Tang Fei, var en KMT-politiker och f.d. försvarsminister, ett drag avsett att visa att DPP var redo att samarbeta med KMT samt att skapa stabilitet under övergången från KMT- till DPP-styre. Efter att tillfälligt ha suspenderat Tangs medlemskap accepterade KMT motvilligt att han tog jobbet som privatperson snarare än KMT-medlem. Tang tog upp posten den 20:e maj och avgick sedan den tredje oktober. Flera skäl gavs för avgången, bl.a. påtryckningar från KMT i samband med konflikten över nedläggningen av utbyggnaden av den fjärde kärnkraftsstationen, Tangs hälsa, samt att Tang tjänat ut syftet att underlätta övergången från KMT till DPP. Chens minst sagt osmidiga behandling av kärnkraftsfrågan fick sedan den store förloraren i presidentvalet, Lien Chan, att se rött och slutligen försöka iscensätta en senare avblåst omröstning i riksdagen för att avsätta Chen. Chen försökte också utse KMT:s tidigare premiärminister Vincent Siew till Taiwans representant på APEC-mötet i Brunei år 2000, vilket KMT förbjöd. Det kan således hävdas att polariseringen i Taiwan med en blå riksdag som motarbetade varje steg den gröna regeringen tog var satt i sten redan i slutet av år 2000 och att det var minst lika mycket ett resultat av KMT:s och senare också PFP:s oresonliga inställning som av DPP:s handlande och beslut. Faktum kvarstår dock att Taiwan är politiskt polariserat och den politiska utvecklingen sedan år 2000 ges i övrigt en detaljerad beskrivning.
På samma sätt ges en initierad beskrivning av de olika stegen i utvecklingen av Taiwans förhållande till Kina, från närmandena i början av 1990-talet, till Lee Teng-huis uttalande om ett speciellt stat-till-stat-förhållande och vidare till KMT:s och PFP:s förhandlingar med Kinas kommunistparti 2005 och framåt. Tyvärr används dock i det här sammanhanget uttrycket "1992 års koncensus" som om det vore ett accepterat uttryck, trots att det är ett av de mest kontroversiella uttrycken i förhållandet mellan Taiwan och Kina. Den nuvarande regeringen vägrar godta uttrycket och hävdar bestämt att inget formellt koncensus uppnåddes under förhandlingarna mellan de två parterrna. Su Chi, nuvarande riksdagsledamot för KMT och dåvarande ordförande i Fastlandsrådet (Mainland Affairs Council på engelska), gav regeringen rätt när han medgav att han själv uppfann uttrycket före presidentvalet år 2000 som en omskrivning för uttrycket "each side with its own interpretation".
I den tredje delen diskuteras Taiwans nationella identitet, den kulturella och språkliga utvecklingen, och etnisk och politisk identitet, ämnen som är mycket kontroversiella här på Taiwan och i mångt och mycket styr både det politiska och det sociala livet. Kapitlet avslutas med avsnitt om Taiwans ekonomiska kontakter med Kina, internationella aspekter där situationen i några delade länder diskuteras, samt ett framtidsperspektiv. Boken avslutas sedan med ett flertal bilagor, bl.a. en intervju med KMT:s före detta ordförande och än så länge ende presidentkandidat Ma Ying-jeou och en svensk översättning av Kinas lag om utträde.
Boken är befriande ren från personliga anekdoter, och när de förekommer (t.ex. en beskrivning av ett möte med Yeh Chu-lan och ett besök på det orörda kontor där hennes make Deng Nan-jung brände sig själv till döds) så är de både intressanta och förlagda till fotnoterna.
Trots de mindre invändingarna ovan kan jag sammanfattningsvis bara säga att jag finner Kina-Taiwan: Risk för krig eller chans till fred vara en läsvärd bok som ger en god bakgrund till situationen i dagens Taiwan. Mig veterligen är det den enda boken på svenska som behandlar ämnet och den bör finnas i bokhyllan hos var och en som är intresserad av Taiwan, Kina och situationen i Ostasien.
För intresserade svensktalande i Taiwan kan jag meddela att jag inhandlade mitt exemplar på Exportrådets kontor här i Taipei.
Andra svenska bloggar om: Taiwan, Taiwan och Kina, bokrecensioner och politik i Taiwan
Andra sade:
Boken later mycket intressant. Den ska jag inhandla ! Nagot marklig titel dock. ...chans till fred. Savitt jag vet rader val inte krigstillstand mellan Kina och Taiwan. Och gor det det sa ar forsta ledet i titeln ologiskt.
metallorm | 10:31, 20 april, 2007
Jo, den är värd en dag i soffan.
Faktum är att rent tekniskt befinner sig Kina och Taiwan fortfarande i inbördeskrig eftersom inget fredsavtal har skrivits.
Alternativen är väl risk för faktiskt krig snarare än det nuvarande stilleståndet, med bomber och missiler och så, eller chans till varaktig fred, dvs en slutlig och fredlig lösning utan det nuvarande ständiga hotet från Kina om militärinvasion.
tff | 11:53, 20 april, 2007
Det är inte var dag man får en sakkunnig granskning så jag tar chansen att svara direkt.
1. Det japanska avsnittet är kortare än t.ex. det holländska, mest beroende på att det senare har en svensk koppling (Coyett). Avsnittet om den kortvariga Republiken Taiwan är nästan lika långt som det japanska beroende på dess kuriosavärde. Dock är det japanska avsnittet nästan lika långt som det om de 200 åren under Kina dessförinnan. Då är vi inte på viktiga frågor där det måste finnas en balans mellan att jämföra sinifiering och japanisering.
2. Jo, jag ger nog DPP en skuld för en polarisering som både har legitima skäl (som behovet att reda upp gamla missdåd) som icke-legitima skäl som att spela på etniska motsättningar i tron att den egna 85%-iga metniska majoriteten skall spela till deras fördel (på samma sätt ser jag KMT:s ansträngningar att betona det gemensamma som mer taktiskt än principiellt grundat). Sen kan man i efterhand säga att inviten till Soong var lite konstig, men just vid den tiden spekulerades det ju att ett DPP-PFP-samarbete skulle fungera då det hade givit en majoritet i Legislative Yuan.
3. Är boktiteln motsägelsefull? Jag förstår inte riktigt. Är det risk för krig frågar mig många? Eller finns det en chans till fred (jag menar då en verklig fred och inte det vapenstillestånd som det just nu de facto är).
Bengt Johansson | 20:29, 20 april, 2007
Personligen tycker jag inte att det är något fel på boktiteln. Jag vet inte riktigt hur min vän metallormen tänkte där:-)
Inviten till PFP tror jag var ärligt menad, men på grund av historiska skäl har jag lite svårt att tro att någon inom DPP som vill behålla trovärdigheten gentemot partimedlemmarna på allvar skulle förslå att Soong skulle bli premiärminister. Efter Chiang Kai-shek och Chen Yi verkar han inom DPP ses som den största boven inom KMT.
Vad gäller polariseringen hade jag tänkt skriva ned några korta funderingar, men det blev inläggslångt, så jag lägger upp det som ett nytt inlägg istället.
tff | 13:23, 22 april, 2007
Jag borde säga något om din kommentar om "1992 consensus" men det blir lätt så långt att det blir en egen artikel som den ju själv just skrivit.
Jag tror man kan kort kan säga:
1) DPP har rätt i att det inte finns någon överenskommelse.
2) KMTs poäng är att man trots att man 1992 inte var överens om vad "ett Kina" är så fortsatte man att förhandla. Överens om att inte vara överens alltså. Att termen myntades senare är inte väsentligt i sammanhanget, vi vet vad det gäller.
Dom som bott för länge i Taiwan vet att det är lättare att vara överens om att man inte är överens än att man är överens.
Bengt Johansson | 00:59, 25 april, 2007
Eftersom termen är så kontroversiell kändes det fel att den används som om det var en allmänt accepterad term, och jag saknade en nödvändig förklaring av termens bakgrund. Det faktum att den är så kontroversiell och nästan uteslutande används av förespråkarna för ett samgående (det blåa lägret i Taiwan och Kina) gör också att dess användande närmast blir ett politiskt ställningstagande, och eftersom förklaringen till termens bakgrund saknas är läsarna inte medvetna om det.
Överens om att inte vara överens är sannerligen ett utslag av taiwanesernas outtömliga pragmatism. Precis som avsmaken för ordet "Nej". Det gäller att kunna läsa mellan raderna.
tff | 20:31, 25 april, 2007