Nationalspråk och Taiwans postverk
Precis som väntat vägrar Lagstiftande församlingen att godta de av regeringen föreslagna lagändringar som krävs för att Taiwans postverk skall kunna byta namn från Chunghwa Post Co till Taiwan Post Co (halvvägs ned i den här artikeln). Fyra lagändringar krävs tydligen, och de blockeras så klart av den oppositionsledda riksdagen, som dessutom fryser postverkets budget för i år (jag skrev om namnbytet i ett tidigare inlägg och i en kommentar till ännu ett annat inlägg).
Eftersom allt i Taiwanesisk politik bedöms längs med självständighet/samgående-axeln är det här helt väntat. Ett annat exempel är den nyligen föreslagna lagen för utveckling av nationella språk som föreslagits för att hindra att Taiwans många språk dör ut (utöver mandarin talas också taiwanesiska, hakka och de olika ursprungsbefolkningarnas 20 olika språk). Det sägs inget i lagen om att det officiella språket skall ändras, och man motiverar lagstiftningen bl.a. med hänvisning till en UNESCO-rapport från 2001 som pekar ut Taiwan som ett område där flera språk riskerar att dö ut. Lagen ger enligt United Daily News Taiwans invånare rätten att använda sitt eget modersmål och förbjuder språkdiskriminering eller restriktioner på språkbruk.
Trots detta intar mörkblåa UDN en allmänt negativ inställning till lagen och tolkar frågan från ett självständighets/samgående-perspektiv. Tidningen hävdar att det är ett led i regeringens av-sinifiering och att syftet är att motarbeta användandet av mandarin, samtidigt som man framför allt understryker alla svårigheter med ursprungsfolkens språk och antyder att det skulle vara ett rent slöseri med tid att översätta till alla dessa språk.
Enligt UDN säger lagen att alla de nationella språken skall kallas guoyu, nationella språk, en term som tidigare varit förbehållen mandarin, som nu istället skall kallas huayu, eller kinesiska, som i Singapore, eller putonghua som i Kina.
Andra svenska bloggar om: Taiwan, kinesiska, språk och språkpolitik