En svensk i Taiwan

Så Chen Shui-bian, allas vår favoritpresident, har gjort det igen. För ett tag sen placerade KMT en annons i Liberty Times och sa rent ut att de jure självständighet är ett möjligt framtida val för Taiwan eftersom Taiwan är en demokrati. När hela Taiwan exploderade och sa att KMT nu förespråkar självständighet steg Ma Ying-jeou fram och förtydligade uttalandet genom att säga att visserligen är det ett möjligt val för Taiwan, tillsammans med samgående med Kina eller ett bevarande av status quo, men det innebär inte att han och KMT kommer att arbeta för självständighet, lika lite som DPP arbetar för samgående trots att partiet accepterar att det är ett möjligt val eftersom Taiwan är en demokrati. Visst, inga problem här, det är ju bara som det ska vara.

Men sen verkade Chen kamma in poängen.

Taiwan har nånting som kallas för Rådet för nationellt samgående (National Unification Council) och Riktlinjer för nationellt samgående (Guidelines for National Unification). Rådet godtogs först av KMT:s centralkommitté 1991 och gummistämplades därefter av riksdagen i god diktaturstil. Rådet och riktlinjerna fastslår att ett samgående med Kina är det slutliga målet för Taiwan, och utesluter därmed ett demokratiskt beslut i frågan. När så KMT och Ma sa att självständighet är ett möjligt val i ett demokratisk Taiwan, hoppade Chen högt av glädje och sa att nu ska vi avskaffa rådet och riktlinjerna eftersom de går emot både demokratin och vår och oppositionens inställning. Inga logiska kullerbyttor här heller.

Kineserna blev förstås vansinniga, precis som vanligt, och började med sina hot och att tala om att Chen leker med elden och att det mycket väl kan leda till krig. USA la sig också i, med all rätt. Eftersom de har lagstiftning som tvingar dem att bistå Taiwans försvar i händelse av krig (Taiwan Relations Act, ett sätt för USA att flytta sitt diplomatiska erkännande från Taiwan till Kina 1979 men ändå fortsätta att erkänna Taiwan utan att erkänna det, och kunna fortsätta att stöda det mot en kommunistisk diktatur) vill de förstås inte att nånting ska inträffa som kan leda till krig.

Debattens vågor gick höga. Konstigt nog, ska man kanske tillägga, eftersom Lagstiftande Yuan ( lagstiftande församlingen eller riksdagen) i praktiken redan avskaffat både råd och riktlinjer genom att skära ned dess årliga budget till US$32. Eftersom DPP visserligen är det största partiet i Lagstiftande Yuan men oppositionspartierna äger majoriteten innebär det förstås att oppositionen också röstat för förslaget att nollställa rådet. De insåg väl att det var en anakronism. Nu var det dock politiskt opportunt att ställa till stort rabalder, och då gjorde de så, istället för att fortsätta att ställa sig bakom avskaffandet. Hade oppositionen också stött beslutet hade Kinas protester ekat ännu ihåligare. Nu är det dock så de bedriver politik, de kära oppositionspolitikerna i det blå lägret i Taiwan (samgåendeförespråkarna). De arbetar mot regeringen oavsett om det innebär att de också arbetar emot sina egna och även landets intressen. Än hotar de med att återkalla presidenten, vilket man i Taiwan kan göra med varje vald person, än hotar de med att stoppa Lagstiftande Yuans arbete, än hotar de med att dra Chen inför riksrätt.

Sen spelade Chen bort varenda poäng han möjligen hade kammat in, plus lika många till.

Efter all kritik från oppositionen, Kina och USA, och framför allt efter tunga påtryckningar från USA enligt vad medierna antyder, kom sedan Chen med sitt stora beslut: rådet och riktlinjerna avskaffas inte, men de ska sluta att fungera. Deras lagliga grund finns alltså, så vitt jag har kunnat reda ut, kvar. Sålunda, om oppositionen vinner presidentvalet 2008, vilket inte alls är någon omöjlighet med tanke på Mas popularitet och Chens minskande, eller kanske redan obefintliga, trovärdighet som helt säkert färgar av sig på folks syn på DPP och DPP:s politiker i allmänhet, så kan de alltså blåsa liv i det hela igen.

Det betyder alltså att Chen har förlorat än mer trovärdighet genom att ha lyckats reta upp i stort sett allt och alla som har ett intresse av hur det går för Taiwan, för ingenting annat än att tillfälligt lägga rådet och riktlinjerna i malpåse, m.a.o. samma reslutat som om han hade låtit frågan vara helt och hållet. Ett gott tecken på att det är så är att Mas popularitet verkar konstant, trots att de blå beter sig precis lika illa som Chen när de skriker högt över att Chen säger att ett råd och några riktlinjer faktiskt inte ska betyda något när de blå redan själva satt både råd och riktlinjer ur spel genom att ta bort hela deras budget.

Kina verkar inte riktigt veta vad de ska ta sig till. Efter att gjort allt för att förhindra att Taiwan-frågan internationaliseras genom att ihärdigt kräva att FN, USA och alla andra ska hålla sig ifrån frågan eftersom det är en intern angelägenhet gick de till Kofi Annan och Jan Eliasson och klagade över Chens beslut, så för tillfället verkar det som om frågan kan komma att internationliseras, trots allt.

Om det inte är förspelet till något annat drag från Kinas sida, förstås. De må vara ledare för en kommunistisk diktatur, men det innebär inte att de är korkade.