En svensk i Taiwan

Ett av Taiwans få satirprogram består av skådisar uppsminkade till folk som gjort sig uppmärksammade i media den senaste perioden och de driver hej vilt med dem, mest politiker eftersom de är mycket roligare än alla andra. Ingen annan kan komma på så många dumheter som en taiwanesisk politiker, de må komma från oppositionen eller från regeringspartiet. Fast igår såg jag att de bjudit in Silas från Da Vinci-koden. En kille som med vitfärgat hår och munkkåpa satt och slog sig själv i huvudet med en liten riskvast vart annat ord han sade som den goda självplågare han är. I längden blev upprepningen ganska kul och det var svårt att låta bli att skratta.

Annars finns det mängder av japanska TV-program. Det japanska inflytandet är fortfarande starkt trots att det var 60 år sen japanerna var tvungna att lämna ifrån sig ön. Många i den äldre generationen föredrar fortfarande Taiwan under Japan och är starkt kritiska till KMT som kom hit 1947 eller så, bl.a. för att det var först då som det taiwanesiska språket förbjöds. Taiwaneser blev behandlade som japanska medlöpare av KMT-regeringen och D:s pappa har mer än en gång antytt att han och andra taiwaneser blev väldigt illa behandlade av kineserna när han tvingades göra militärtjänsten. I ren protest har han vägrat lära sig ordentlig kinesiska, vilket leder till att han ofta skrattar högt så fort han försöker säga något för att han hör hur illa det låter. Det är ju bra, för då blir det ju lättare att skratta med honom istället för åt honom.

Ett ganska kul program låter vanliga människor föreställa vad de vill, med i stort sett vilken utrustning de vill, bara den är egenhändigt byggd. Jag har sett folk föreställa räkor som blir stekta, slalom med portar, snö och utförsbacke och allt, en Steinway flygel som spelar nåt berömt stycke jag inte kommer ihåg just nu och...

Fast ett av de roligare programmen är det där deltagarna delas upp i två lag och inte får äta på ett dygn eller en dag eller nåt sånt, och sen har de en kock som lagar till mat, och lagen får gissa vilken maträtt som får flest röster av publiken. Sen får det förlorande laget med långa blickar, kurrande magar och saliven droppande från mungiporna titta på när det vinnande laget äter sig mätta och höra på deras fantastiska beskrivningar, belåtna stönanden och suckar och smackande munnar. Jag tror japaner måste vara mer matfixerade än till och med taiwaneser.