Val
Val i Taiwan den 7:e december, borgmästare och fullmäktigeledamöter i Tapei och Kaohsiung.
Flera kandidater tror fortfarande att både presidenten och Taipeis borgmästare kan hjälpa dem att bli valda och stoltserar med dem på sina valaffischer. Image är allt i val här. Allt. På affischerna står det "XXX ber om ditt stöd", "Ärlighet", "Ansvar", "Trovärdighet", "Integritet". Frågar man om program, vad de tanker göra för att de som bor i deras valdistrikt ska få ett drägligare liv, bättre sjukvård, skolgång, säkrare och tystare trafik, renare miljö säger de ungefär att "Ja, jag tänker jobba för att allt det ska bli bättre, och jag är både trovärdig och ärlig, så rösta på mig. Det blir bättre alltihop efter det att jag blivit vald." Men hur då, då?
Det går rykten om att vissa kandidater har börjat med otyget att ställa upp program, och jag har till och med hört sägas att enda anledningen att borgmästaren i Xindian blev vald var att hon hade fräckheten att lägga fram ett program som behandlade lokal frågor. Ett program! Det är ju värre an korruption. Vad skall alla andra kandidater göra då? Då räcker det ju inte med att ha en fräck slogan som Hau Lung-bin som kan ersätta tecknet för "bra" med tecknet för sitt efternamn eftersom de uttalas på samma sätt. Då måste de ju lägga fram ett program också, och -- hemska tanke -- lova något. Löften. Då har man ju ingen utväg kvar. Det går ju inte, det får inte vara så oflexibelt, det är ju inte praktiskt, då kan man ju inte vara pragmatisk längre utan istället bli tvungen att visa att man menade allvar med det där ansvaret och den där trovärdigheten man stoltserade med på affischen.
Den typen av slogans funkade väl kanske under den gamla diktaturen när i stort sett alla kom från samma parti och det var svårtt genomföra några löfte i alla fall, eftersom ett löfte eller program som diktatorn inte gillade kanske inte var det bästa. Det börjar dock ändras så smått, och i de större valen som till borgmästare, lagstiftande församlingen och president har man sedan flera år televiserade debatter mellan kandidater, även om inga regelrätta utfrågningar förekommer ännu.
Svenska journalister skulle nog ses som ganska oförskämda om de kom hit och ställde kniviga frågor, med ännu svårare följdfrågor. Nån respekt måste man väl ändå visa överheten, och att sätta dem på pottkanten med en oförskämt svår fråga hör inte til den respektfulla sorten.
Trots detta har Taiwan ändå kommit väldigt långt på de korta 15-20 åren de haft på sig. Det är trots allt bara sex år sedan den gamla enpartidiktaturens parti KMT förlorade regeringsmakten, och de har fortfarande en majoritet i lagstiftande församlingen, plus en överväldigande representation i den allmänna statsbyråkratin.