Senaste veckans vinkompott
Arbete, arbete, arbete. Har inte blivit mycket vin alls den här veckan. Så gott som ingenting, faktiskt, så när som på en halvflaska riesling eftersom vi måste ha vår riesling-dos för att fortsätta vara lyckliga. Fast den här gången blev vi inte så lyckliga. Vi drack en DR L 2004 från Doktor Loosen, som jag avsiktligt undvikit för att både namn och etikett ser ut som nån sorts plastvin, ungefär som den där Hello Kitty-beaujolais nouveaun vi drack i julas. Dr. L. var ingen höjdare. En doft av surt diskvatten enligt D, med ett citrondoftande diskmedel. Inget av den där friska äppligheten eller mineralen. Smaken hade inget av det där diskvattnet, men heller inte mycket annat. Sötma, för lite syra, nån obestämd frukt och nästan ingen mineral. Vad tråkigt.
I måndags var vi på middag hos N och Y och drack en italiensk pinot grigio med för lite syra och en ganska god 2001 barbaresco från La Casa in Collina, en siciliansk 2004 syrah från Duca di Castelmonte med en del svartpeppar i, och en kalifornisk merlot som var rätt OK, fast jag har glömt namnet så det var kanske ingen höjdare.
Förra fredagen var vi på middag hos M som blivit pappa för andra gången, och han bjöd på tre dyrare viner,en Chateau Pontet-Canet Pauillac 2001, en Hermitage Les Chirats de Saint-Christophe 2004, och en Chateau Lafite Rothschild Pauillac 2001. Det första gjorde inget direkt intryck alls, lite svarta vinbär, en del fatkaraktär, fyllig, mjuka tanniner. Hermitagen, däremot, var underbar med röd frukt och björnbär, och jag hittade till och med lite kanel där, plus en aning fatkaraktär. Frisk syra, fylligt och med lång eftersmak. Lafiten var nog lite komplex för våra otränade smaklökar, vi är inte vana att dricka viner i den här klassen (USD400). Det kändes att det var ett klassigt vin, det hade en fyllighet och bärighet som jag inte tror att jag känt nånstans förr, och smaken var som ett regnbågsskimrande tygstycke (det var i alla fall sinnebilden som flöt upp framför det tredje ögat) som jag aldrig riktigt kunde sätta fingret på. Varje gång man tyckte att man hade en smak så gled den undan och försvann. Skumt.
M hade i alla fall kollat in Wine Spectators gradering för han är amerikan och då är det WS som gäller, och de hade gett 2001:an en 97:a (året innan hade varit en full 100-poängare), och de sade att det skrek "Jag är speciell" så fort man stack näsan i glaset. De hade skrivit dit en massa smaker och dofter också som ingen av oss kunde hitta trots att åtminstone jag är väldigt öppen för självsuggerering -- säger nån att ett vin har en viss smak så är det ganska lätt att sedan hitta den smaken där nånstans.